'Eller vänta nu...?'
Gudarna ska veta att människorna runt mig har min största respekt. De får stå ut med mycket. Bitterhet. Ångest. Hat. Irritation. Alla klarar inte av de konstiga påhitten som jag introducerar i min vardag. Var och en har fått en del av en ängels tålamod. Det krävs mer än vad jag skulle klara av som åskådare.
Imorgon ska många klubbor knacka bord och jag ska upp i ottan för att höra dånen eka mellan husen. Varifrån ljuden lyder är en fråga för morgondagen men jag kan med handen på hjärtat säga att jag kommer frysa arslet av mig samtidigt som mina käkar kommer låsa sig till björnfällor innan solen går ner. Om den ens går upp d.v.s.
'Vi hörs när du vaknar. Sov gott.'
Jag väljer det sistnämnda, det är ju jag som utsätter den för lidande varje gång jag tillåter skalpellen att skära genom huden. Fysisk plåga står faktiskt som en av biverkningarna i mitt liv och det visste jag redan innan jag skrev under med min signatur, tog papperet och lämnade himlen. Eller vart fan vi nu kommer ifrån.
Huvudsaken är att jag vet vad jag gett mig in i.
Har du?
Director's cut
Ett filmmontage innehållande mitt pluggande och min träning. Det skulle göra allt lättare!
Jag vill att mina studier (plus träningen) ska visas i små sekvenser som är ihopklippta av en noggrann redigerare och regissör. Du vet som i första Legally Blonde-filmen då Elle råpluggar inför Harvard Jaw? Så vill jag ha det. På mindre än en minut d.v.s. Montaget ska innehålla mig flåsa som en flodhäst i förlossning och köra så svetten droppar som golfbollar ur pannan. Parallellt med mig sittandes vid datorn och skriva så tangenterna glöder och glasögonen på sned. Följt av mig sovande med ansiktet i ’Flickan och Skulden’. Och vi får inte glömma glasögonen på sned även där. P.s. I bakgrunden ska det spelas stressig musik.
Är vi överrens?
Klara, färdiga, FILMA!
Packa väskan 1 månad innan avgång
Samtal från Uppsala. 'Kan du komma den 16 januari?' Klart jag svarar ja. Men de har sjukt dålig framförhållning.
Så från och med 16 januari och en vecka framåt bär jag och mitt entourage iväg.
OM jag få ha min SP på - och om jag kommer få överdoserad mängd av morfin - kommer jag uppdatera på Twitter och kanske Facebook. Alltså inte här!
Min resa i filmformat.
Kan det bli enklare?
Hoppas det inte blir några missförstånd.
Medan alla firar nyår, skålar jag för 16 nya år.
2010 blev året av förändring, oväntade möten och upptäckandet av nya platser. 2011 fortsatte på likande spår men med en tvist av boredom och svinkall kyla. Sommaren var allt man kunnat önska sig och med hösten kom lycka i renaste form. Kan någonting tippa de två gångna åren? Det återstår att se.
Välkommen hit 2012.
"Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen."
Symaskinen ska få trolla fram mina oproportionelliga former i tyget och skapa illusioner om en perfekt kropp.
På tvn utspelas våld med svärd och pilar. Tiden var bättre förr. Då man hade ett syfte med våld och man var tvungen att utföra det öga mot öga, inte via smartphones eller surfplattor. Nu vill jag inte påstå att jag skulle vilja bygga en tidsmaskin och åka dit eller vara född då, för jag skulle med största sannolikhet ligga begraven innan min 6 års dag och så vitt jag vet hade de inte ens uppfunnit hjulet då.
Imorgon ska jag skriva om viktigare saker.Nu ljög jag.
Bad day. Bad week.
Förvänta dig dock inte mer text eller vettigare innehåll bara för att jag skriver lovord. Livet är inte så enkelt.
Näsan rinner som en öppen vattenkran. Lungorna och hjärnan är fyllda med något som skulle kunna förknippas med krämen i pistagebullar. Och jag överdoserar just nu nässpray. Det där lät inte speciellt sexigt. Eller hur? Jag sänder hat-kärlek till min brorsdotter och ber samtidigt att hon blir mer skonad än vad jag blivit. Å andra sidan, love hurts, jag tänker inte sluta hålla om henne bara för att hon hostar och nyser. Man måste vara hård mot dom hårda. Eller något i den stilen i alla fall.
Tankar till andra sidan Atlanten.
Det är över nu.
Jag kan relatera till boken jag just nu läser. Det är en underlig känsla faktiskt. Fantasy och övernaturligt står staplat på hög i mitt vardagsrum, vilket betyder att ’jag kan relatera till det jag läser’- känslan sällan uppstår för mig. Det är en läskig känsla det där med att man kan känna igen sig i det man läser – speciellt när det handlar om våld.
Likt alla andra som lever i våld såg jag inte att min situation var så illa som den verkligen var. Visst, det var jobbigt. Men det var mitt liv. Jag levde i det. Normaliseringsprocessen kallas det för er som vill veta den akademiska termen. Nu låter det som om jag blivit söderslagen med en stekpanna eller sparkad och skuren av olika föremål. Snälla, få inte den bilden. That’s not the case. Jag lovar. ’Våld’ står för mycket, inte bara för slag och sparkar. För mig var det psykiskt våld.
Skamning, baktalande, tvång, nedtryckning, försökte vända vänner mot mig, talade illa om mina nära och kära, växlade mellan värme och vrede.
Boken tar upp varför man lämnar en våldsam relation, vad som gör att man lämnar och hur man lämnar. Den tar upp internalisering, normalisering, de emotionella band och känslor som är intrasslat i de två föregående orden och även de stadier som dessa känslor dyker upp i. De stadier som tas upp är:
Jag älskar...
Jag hatar...
Jag tycker synd om...
Jag känner ingenting…
Jag insåg precis att jag genomgått alla stadier de närmsta fyra åren och jag kan från och med ½ år tillbaka säga att om jag möter denna människa skulle jag inte känna någonting.
Det jag försöker säga är att jag är fri.
